Sex ska vara sexigt.

Det kräver att man KÄNNER sig sexig.

Det i sin tur kräver att man känner att ens partner tycker att man är sexig.

Logiskt!

Men i alltför många förhållanden pikas det. Kommentarer om den andras kropp. HUR i hela friden tror man att den som får kommentarer eller pikar sedan ska kunna slappna av till hundra procent i sängen?!? 

För att inte tala om alla andra effekter på självkänslan sådana nedlåtande (hur välmenande de än är) kommentarer har. 

Det är oftast män som kommenterar sina kvinnor. Tyvärr. Varför? Jag vet inte, men jag gissar på antingen en egen dålig självkänsla och behov av kontroll, eller ett behov av perfektion.

Oavsett, så är det dags att sluta. Oavsett vad det beror på och oavsett om du är man eller kvinna.

Är du inte nöjd med din partners kropp? Älskar du inte din partner precis som han/hon ser ut? Då är det ärligare och schysstare att avsluta förhållandet. Mycket bättre än att krossa en människas kärlek till sig själv, respekt för sig själv.

Man kan undra hur någon överhuvudtaget tänker tanken att inleda ett förhållande med någon han/hon inte tycker är fysiskt attraktiv. Med någon man känner ett behov av att ändra på.

"Jag såg potentialen".

Inte okej.

Att älska innebär att acceptera och attraheras av den andra, fullständigt. Känner man inte den känslan initialt, går man inte vidare. Tycker jag. 

Dagens kroppsideal är sjuka men ändå går så många på dem - båda könen. Män vill ha smala kroppar med jättebröst, kvinnor vill ha hårlösa muskelpaket oavsett åldrar. Perfektion, helst photoshoppade även irl. 

Manliga kroppsideal i olika länder...

Kroppar är så mycket mer än vikt och BMI. Så mycket mer än muskler och underhudsfett. En kropp är en berättelse.

Varje märke, varje linje, varje skiftning. Varje kilo. 

Den älskades kropp borde vara det mest underbara, oavsett hur den ser ut. Varje centimeter hud är kärlek att ta på. Att överhuvudtaget älska en människa, som älskar en tillbaka, är fantastiskt! 

Kvinnliga kroppsideal i olika länder

Bodylicious = att älska sig själv och sin kropp! Att vara älskad för den man är och hur man ser ut!

Ingen, absolut ingen, kan känna sig sexig, sensuell och åtråvärd och därmed agera därefter i sängen, med vetskapen om att partnern har synpunkter... 

Så sluta ha synpunker. Älska! 

Kvinnor är oftast mer sensuella på bild - tycker jag.

Den kvinnliga kroppen är sinnligt härlig; mjuk, kurvig, yppig... gör sig väldigt bra på bild. 

Män är vackra men på ett annat, mer rått sätt. Hårdare. Det är svårt att hitta bra bilder på män där det sensuella lyser igenom, inte bara hård och glansig nakenhet med inoljade rutor... 

Oftast är de finaste bilderna på män tagna tillsammans med kvinnor. Som i förra inläggets reklambilder.

Men jag älskar ju den manliga kroppen! Ett par manliga underarmar, en fast, rund rumpa, skuggorna där låren möts precis under skinkorna... så vackert. Helst med hår. Är inte mycket för den "barnsliga" hårlösa looken. En riktig man har hår, så det så!   

På tal  om att njuta av att titta på fina kroppar: En del människor tycker inte det är okej att göra det, när man är i ett förhållande. Då ska man vara blind (kanske döv också) och enbart tycka att ens partner är sexig som f*n. Säkert fungerar många så - de ser helt enkelt inte andra på ett sexuellt sätt när de är upptagna.

Men så finns det andra som fortfarande gör det. Jag tycket inte det är fel. För mig ingår det i att "hålla igång maskineriet" - en del i att hålla lusten och kärleken till sex levande. 

Så jag tittar. På både män och kvinnor. Jag lägger märke till en rund, härlig rumpa på en tjej och ett par läckra manliga lår på badstranden. Det gör inte att jag är mindre atttraherad av min partner, som är det absolut mest sexiga jag vet! Det gör inte att jag vill ha sex med de jag lägger märke till. De bara bidrar med lite fantasier, just där och då... 

Minst hotande är förstås kändisar. Jag kan utbrista att en manlig skådis är så jäääklaaa snygg! när vi ser på film. Men en gång i tiden hade jag en tjejkompis som blev alldeles vansinnig om hennes kille råkade antyda att en kvinnlig skådespelare såg bra ut. Jag reagerade redan då - det måste tyda på en enorm osäkerhet omkring sin egen "sexighet", förmåga att attrahera sin partner. Låg självkänsla helt enkelt. Väldigt låg. Annars blir man väl inte svartsjuk på random kändisar eller okända människor på stranden/restaurangen/föreläsningen etc?

Anyway. Det är fredag! Jag är nyss hemkommen efter några härliga dagar på ett gammalt fint slott tillsammans med min älskling. Det var mysigt, hett och förbannat sexigt!     

Ikväll får vi njuta av varandra igen. Och igen, och igen... 

"Soffhäng" 

Lycka är att hitta sin älskades "knappar"

Kärlek är (bland annat) att vilja det bästa för den andra. För personen man älskar. Att vilja ge härliga upplevelser, maximal njutning. 

Ge total trygghet i att få vara och uttrycka det innersta. 

Oavsett om knappen eller knapparna är bakade och formade i vaniljsmakande marsipan, eller gjorda av rent och hårt läder blandat med smärta. 

Att utforska sin egen och sin älskades njutning är en härlig resa. En resa utan egentliga mål. Vem vet vad som väntar bakom nästa hörn, och nästa, och nästa...

Jag är ärad (på sant - det ÄR en ära att få ta del av förtroenden, att den man älskar vågar öppna sig och göra sig sårbar) över att få veta vilka min mans knappar är. Och över att få dela sökandet efter fler - om de finns. 

Återigen - man ska självklart inte göra saker som känns förnedrande, kränkande, äcklar. 

Men bortsett från det vidhåller jag att man kan göra många saker som man inte själv blir direkt upphetsad av. För att man älskar sin partner och hen tänder som bara den! 

Ärligt talat - de flesta blir nog vare sig äcklade eller kränkta av saker som inte hör till det mest bisarra. De flesta kan ta på sig särskilda klädesplagg, rollspela, tåla lite smisk, dominera/domineras, ända fram till gränsen där man börjar blanda in riktigt avancerade saker... så varför krångla. Do it! Blanda det "vanliga" härliga sexet med lite kryddor! 

I vårt fall visar det sig att det min älskade tänder på, ordentligt (sådär så det nästan exploderar bara av tanken på det) är saker jag själv tycker är väldigt sexiga. Då är det såklart inte särskilt svårt att trycka på knapparna... 

Men jag har tidigare haft förhållanden där knappen varit något jag helst inte trycker på för ofta, för det har varit något jag har känt mig tveksam till. Å andra sidan, så länge man visar att det är okej, att man inte på något sätt är negativ när det gäller en partners eventuella fetischer/läggningar, så räcker det långt. Man behöver inte alltid vara direkt delaktig om det är FÖR svårt. Men man accepterar, man uppmuntrar, man älskar oavsett. 

Folk som uttrycker avsky eller på andra sätt dissar den de är tillsammans med på grund av hens "knappar" - hur kan man göra så mot en annan människa, en människa som vågat blotta sig på ett otroligt sårbart sätt? 

Vad man tänder på är lika omöjligt att ändra på, som sin sexuella läggning. 

(Nu undantar jag naturligtvis allt som plågar andra. T ex riktig incest, riktigt djursex, riktig våldtäkt etc. Tänder man på att göra sådant på riktigt, behöver man 1) låta bli och 2) söka hjälp.) 

Men i övrigt. Go for it. Tryck på knappen! Njut, ha roligt. Du ger din partner det hen älskar och går igång på som mest, och vice versa. Ömsesidighet, respekt, kärlek, lekfullhet, öppenhet. 

Alla kanske inte har "knappar" mer än att de verkligen tänder på bra, "vanligt" sex. Att partnern bryr sig, är omtänksam, följsam och vet vad hen gör rent tekniskt (if ya know what I mean    ). Heeeelt okej ju, har man inga fler så har man inte - good for you! 


Jag fick i varje fall äran att ta del av vad som tänder den jag tänder på - och jag vågar vara lika öppen. Trots att mina så kallade knappar INTE smakar vanilj what so ever. Trots att det är knappar jag dolt för nästan alla, alltid, för att jag har känt en skam. Skämts för det som tänder mig mer än något annat, det som kan få mig att få orgasm efter orgasm (rekordet är fem på raken, utan att knappt ta på mig själv, för att jag tittade på en film som innehöll just min "fetisch").

Men sedan dök han upp, mannen som älskar mig som jag är, på alla sätt, mannen som visar att jag är trygg nog hos honom för att kunna öppna mig och dela med mig av mitt innersta. Utan skam, utan någon som helst negativ reaktion. Bara en vilja att försöka dela det med mig. DET är kärlek. Äkta jäkla kärlek! 

Kan vi, kan ni. Och vägrar din partner, uttrycker hen att du är en sämre människa på något sätt (ogillande, kritik, nedvärderande kommentarer etc) - acceptera inte det utan fight. Du är värd det bästa, inte någon som ser ner på dig för vad som hetsar upp dig till vansinne. Sex är en av våra grundläggande behov, precis som luft, mat, sömn. 

Go for it. Lek. Tryck på knapparna!   

Men så klart ska man inte ligga om det får en att känna sig kränkt!

Så klart ska man inte "ställa upp" tillsammans med någon som får en att känna sig oälskad/mindre värd/allt annat än respekterad etc.

Förra inlägget handlade ENBART om förhållanden där parterna i grunden älskar och respekterar varandra, även efter en längre tid, trots vardagsstress och tristess.

Inte om förhållanden där någon eller båda beter sig respektlöst eller där andra negativa händelser sker. Inte om förhållanden där det är uppenbart att kombinationen är helt fel; det fanns egentligen ingen äkta kärlek ens från början/tiden har visat att det var en total frontalkrock mellan två olika personligheter, viljor och värderingar - då kompromissar man inte för sin älskade partners skull, då går man skilda vägar. 

Lättare sagt än gjort!

För hur vet man vad som är hönan och ägget? Ibland är det inte alls så tydligt...

För min del hände det (tyvärr) inte förrän jag väl gifte mig. 

Innan jag träffade min exman, hade jag aldrig känt mig som en förfördelad del av en relation på ett sätt som skulle göra att jag inte ens tyckte om den jag var tillsammans med. Jag påstår inte att jag har älskat alla jag haft längre förhållanden med, men jag har definitivt alltid tyckt väldigt mycket om dem, efter att själva förälskelsen dött ut (och inte övergått i djup, äkta kärlek utan mer en "jag tycker väldigt mycket om dig-känsla"). 

Tyvärr gifte jag mig med just den person som är undantaget till den devis jag propagerar för i inlägget ovan och även här; att inte ta sex så allvarligt, att kunna ha det skönt med sin livspartner oftare utan att ta så allvarligt på det.

Naturligtvis skulle förhållandet inte ha inletts om det från början varit dåligt. Det var det inte. Tvärtom, det var dittils det bästa jag haft!

Men efter ett antal händelser som ledde till en ond spiral, i vilken vi sakta men säkert tappade all kärlek och respekt för varandra, fanns det inte på kartan att kunna vara intima vare sig efter wining and dining eller mer spontant för att den andra ville. 

Tillräckligt många känslomässiga svek och den förmågan försvinner.

Tyvärr är man ofta så "insyltad" vid det laget att det inte bara är att göra slut och hitta den person man är menad att vara tillsammans med.

Man kanske har hunnit skaffa barn tillsammans. Ett hus. Ett gemensamt liv på många områden. Processen att gå från förälskelse/kärlek till att mer eller mindre förnedra varandra dagligen (verbalt/genom handlingar - icke-handlingar) har gått så långsamt att man inte var med på vad som hände förrän det blev riktigt illa. 

I de fall där kombinationen från början var helt fel, hade det inte hjälpt att hålla intimiteten igång. Tåget kör in i bergväggen ändå, förr eller senare. 

Man kan inte älska en person som sviker känslomässigt, eller visar respektlöshet både inför andra och när det är bara ni, på det sätt som krävs för att min devis ska fungera. 

Man ska absolut inte "ställa upp" på det sätt jag beskriver, tillsammans med en person som inte gör samma sak tillbaka; både fysiskt och mentalt. 

Däremot kan det vara så att man behöver vara startmotorn. Den som visar vägen. Om man verkligen älskar och känner sig älskad. 

To be continued... 

Sex och närhet är att likna vid ett företag. 

Nej, det låter inte särskilt sensuellt, inte särskilt sexigt. 

Sex ska väl "bara hända"? När båda känner för det till hundra procent, efter wining and dining. 

Man kan väl inte ha sex om man egentligen inte känner för det?

Problemet är att när det handlar om fler än en person, fler än bara dig själv, är det inte alltid det synkar. När du känner för sex gör inte din partner det och vice versa. Kanske inte början, inte under den härligt vilda, passionerade tiden när du vill äta upp henom mest hela tiden. Men sedan. När vardagen kommer, när tiden har gått, när passionen har övergått i djupare känslor - det är då den verkliga utmaningen börjar. 

Det är då man måste sluta tro att sex måste vara något som bara händer när båda magiskt känner för det samtidigt, är på precis samma ställe känslomässigt samtidigt. 

Lust är inte något som ökar av avhållsamhet. Tvärtom! Ju mindre sex du har/ju mer sällan, ju mindre lust kommer du att känna. Man vänjer sig av med lusten. Sakta men säkert slutar man vara en sexuell varelse. Precis som med träning av muskler och kondition, krävs upprätthållande av lust! 

Vissa dagar känner du inte för att träna. Det regnar. Du har huvudvärk. Tillräckligt många sådana dagar och vips! har du tappat både kondition och styrka. 

Samma sak med hjärnan. Hjärnan är en muskel på det sättet att den måste tränas. Sluta utmana den, sluta stimulera den och du tappar i kapacitet. 

Lusten fungerar på precis samma sätt. 

Så nej man måste inte känna för det till hundra procent. So what? Sex är inte bara blodigt allvar! Sex kan vara kul, ett tidsfördriv, intressant, bara lite lagom skönt eller ett sätt att visa den du älskar dina känslor. Nästa gång är det kanske du som verkligen vill och din partner som "ställer upp".

(Vilket för övrigt är ett ganska felaktigt sätt att beskriva det. "Ställa upp". När det de facto handlar om generositet och kärlek. Den du älskar har ett behov av närhet och att tillfredsställa det är inte att ställa upp på ett negativt sätt. Inte ett dugg! Jag pratar inte om att tvinga sig till att ha sex om man VERKLIGEN inte vill - men alltför många har alltför höga krav på vad som ska till för att sex ska kunna hända.)

Ett förhållande måste skötas i ungefär samma stil som ett företag, det vet de flesta om vid det här laget. Saker och ting händer inte av sig själva. Ett bra resultat upprätthålls inte av magiska, osynliga krafter.

Ett bra sexliv kräver engagemang, osjälviskhet och kärlek. Det kräver att man inte ger efter och börjar strunta i de små, till synes obetydliga fysiska beröringarna i vardagen, börjar strunta i sin egen roll, eller kräver att allt ska vara på ens egna villkor. Det kräver kommunikation och att ständigt se till att ha sex nära till hands. I huvudet alltså. Fantisera! Fundera! Det mesta kan handla om sex, med lite övning....    

Det går utför så snabbt, så lätt, om man inte är uppmärksam.

I början var ni som duracellkaniner. Det lugnar sig ju. Till en gång om dagen. Som blev en gång varannan dag, som plötsligt blev en gång i veckan och sedan en gång i månaden...

Så behöver det inte bli. 

Se det som disken - den måste fixas. 

Men till skillnad från disken, blir det riktigt härligt och skönt ganska snart efter att man sätter igång och njuter av sin partner, hur man än kände sig från början. Att upprätthålla åtminstone en snabbis varje dag kan de flesta klara av. Mer behövs oftast inte för att företaget ska fortsätta blomstra!