50 shades of (Christian) Grey. 

Böckerna har sålt som smör i solen; kittlande läsning om osannolikt snygg OCH framgångsrik OCH ung man med mörka problem (hallå alla tjejer som vill "rädda" tuffa men ledsna killar...).

Som träffar Anastacia. 

Tjejen som lever för att bita sig sexigt i underläppen. 

Jag förstår varför böckerna säljer. Det är spännande, en annan värld, något "förbjudet" som man ändå kan läsa helt legitimt, precis som Jackie Collins böcker när det begav sig (och OM jag läste Jackie Collins? JA! )

Skillnaden för mig är att då var jag tonåring. Nu är jag vuxen och vare sig Jackie eller E.L James imponerar längre. Kanske särskilt inte den sistnämnda. Det är något fult med att utnyttja redan negativa syner på  könsroller. Att glorifiera det som alla vi vettiga kvinnor jobbar mot. Det vill säga att tjejer är korkade, andfått naiva, oskyldiga och helst också oskulder tills vi träffat den rätte (och att svåra, skadade och destruktiva män är the shit). Visst - Anastacia framställs som väldigt smart. Men enbart i karriärsammanhang. Vad gäller mänskliga relationer kan man tro att hon kommer från stenåldern eller är så gott som nyfödd. 

(Ytterligare en aspekt som gör att jag avskyr böckerna, som jag har läst, är att språket är otroligt dåligt. Till och med good old Jacke skriver bättre!)

Det hela hänger också helt och hållet på att Christian Grey har pengar. Hade en vanlig man, anställd på K-Mart/McDonalds, utsatt en tjej för det som händer i böckerna - utan tillbehören i form av flygturer i privaplan, dyra vindsvåningar, exklusiva gåvor - hade det gett samma känsla? Nej. Alla läsare hade polisanmält  direkt. För psykisk och fysisk misshandel. Snacka om narcissist/psykopat. Bokens huvudperson kommer undan med ett beteende som i verkliga livet är både mansgrisigt, vidrigt och olagligt.  

En tjej som med lätt gapande mun tillåter mannen att hela tiden bestämma, både i och utanför sängen, är inte jättesexigt det heller. Inte en förebild jag vill att någon av mina döttrar ska ha... 

Bok/filmserien ger också en ganska skev bild av BDSM-världen. Av vad det innebär att vara undergiven/dominant. Framför allt är det INTE en värld man ger sig in i i samband med att man förlorar oskulden. Eller innan man har lite erfarenhet överhuvudtaget. 

Tvärtom mot både Christian och Anastacia behöver man må ganska bra i sig själv för att klara av att vara undergiven eller dominant.

Det krävs också att man är trygg i sig själv för att våga vara det. Särskilt män behöver den självkänslan för att kunna ta en annan roll än den klassiskt "manliga". Bara en stark person som vet vem han/hon är kan vara undergiven utan att det förr eller senare blir fel. 

Sedan är det ju några citattecken inblandade - "undergiven" men med den faktiska makten. Det är inte dominanten som bestämmer... 

En äkta inre styrka krävs oftast även för att klara av rollen som dominant. Att, som herr Grey, plåga folk mest för att mamma var du när man var liten och man är arg på hela världen, blir liksom bara fel. Gå till psykologen istället för lekrummet... 

Personligen tror jag att varje enskild människa har det i sig. Antingen det ena eller det andra, eller både- och. 

Själv hör jag till den sistnämnda kategorin, a.k.a "switch": Dominant eller undergiven beror helt på vilken person/personer jag är med och i vilket sammanhang. 

Jag tror också att de allra flesta skulle må bra av, njuta av, att släppa fram de här sidorna hos sig själva. Gå vidare från det "vanliga, vardagliga vaniljsexet". (Som visserligen är en förutsättning för att kunna gå just vidare ibland. Kan man inte ha bra, kärleksfullt, respektfullt och ömsesidigt sex med sin partner till att börja med, bör den biten fixas först. Men det finns så mycket mer, även för alla de som inte tror sig om att kunna njuta av sådana saker.)

BDSM är inte bara läder, lack och piskor. 

Det är även hemma i det egna sovrummet, med den älskade partnern, utan fysisk smärta men med annorlunda upplevelser.

Fortsättning följer med exempel på sådana upplevelser/reds. anm.