Stay in bed

The feeling of your skin locked in my head

Smoke me broke

I don´t care, I´m down for what you want

Daydrunk into the night, wanna keep you here

´cause you drown my tears

Summer, loving and fights

how it is for us

and it´s all because

Now, if we´re talking body

you´ve got a perfect one

so put it on me

swear it won´t take you long

If you fuck me right

We fuck for life

On and on and on... 

Love can be love

anything you want, I´ll give it up

Lips I kiss

Bite me while I taste your fingertips

Bodies, baby make them bodies we just use for fun

Bodies - let´s use them up ´til every little piece is gone

On and on... 

Men så klart ska man inte ligga om det får en att känna sig kränkt!

Så klart ska man inte "ställa upp" tillsammans med någon som får en att känna sig oälskad/mindre värd/allt annat än respekterad etc.

Förra inlägget handlade ENBART om förhållanden där parterna i grunden älskar och respekterar varandra, även efter en längre tid, trots vardagsstress och tristess.

Inte om förhållanden där någon eller båda beter sig respektlöst eller där andra negativa händelser sker. Inte om förhållanden där det är uppenbart att kombinationen är helt fel; det fanns egentligen ingen äkta kärlek ens från början/tiden har visat att det var en total frontalkrock mellan två olika personligheter, viljor och värderingar - då kompromissar man inte för sin älskade partners skull, då går man skilda vägar. 

Lättare sagt än gjort!

För hur vet man vad som är hönan och ägget? Ibland är det inte alls så tydligt...

För min del hände det (tyvärr) inte förrän jag väl gifte mig. 

Innan jag träffade min exman, hade jag aldrig känt mig som en förfördelad del av en relation på ett sätt som skulle göra att jag inte ens tyckte om den jag var tillsammans med. Jag påstår inte att jag har älskat alla jag haft längre förhållanden med, men jag har definitivt alltid tyckt väldigt mycket om dem, efter att själva förälskelsen dött ut (och inte övergått i djup, äkta kärlek utan mer en "jag tycker väldigt mycket om dig-känsla"). 

Tyvärr gifte jag mig med just den person som är undantaget till den devis jag propagerar för i inlägget ovan och även här; att inte ta sex så allvarligt, att kunna ha det skönt med sin livspartner oftare utan att ta så allvarligt på det.

Naturligtvis skulle förhållandet inte ha inletts om det från början varit dåligt. Det var det inte. Tvärtom, det var dittils det bästa jag haft!

Men efter ett antal händelser som ledde till en ond spiral, i vilken vi sakta men säkert tappade all kärlek och respekt för varandra, fanns det inte på kartan att kunna vara intima vare sig efter wining and dining eller mer spontant för att den andra ville. 

Tillräckligt många känslomässiga svek och den förmågan försvinner.

Tyvärr är man ofta så "insyltad" vid det laget att det inte bara är att göra slut och hitta den person man är menad att vara tillsammans med.

Man kanske har hunnit skaffa barn tillsammans. Ett hus. Ett gemensamt liv på många områden. Processen att gå från förälskelse/kärlek till att mer eller mindre förnedra varandra dagligen (verbalt/genom handlingar - icke-handlingar) har gått så långsamt att man inte var med på vad som hände förrän det blev riktigt illa. 

I de fall där kombinationen från början var helt fel, hade det inte hjälpt att hålla intimiteten igång. Tåget kör in i bergväggen ändå, förr eller senare. 

Man kan inte älska en person som sviker känslomässigt, eller visar respektlöshet både inför andra och när det är bara ni, på det sätt som krävs för att min devis ska fungera. 

Man ska absolut inte "ställa upp" på det sätt jag beskriver, tillsammans med en person som inte gör samma sak tillbaka; både fysiskt och mentalt. 

Däremot kan det vara så att man behöver vara startmotorn. Den som visar vägen. Om man verkligen älskar och känner sig älskad. 

To be continued...